Svenska Sällskapet för Nykterhet och folkuppfostran är en organisation som grundades den 11 april år 1837. Med det är vi Sveriges äldsta nykterhetsorganisation, något vi är mycket stolta över. I stadgarna står det: Svenska Sällskapet för Nykterhet och Folkbildnings ändamål är att utifrån medmänsklighet, solidaritet och respekt för alla människors lika värde arbeta för demokrati, nykterhet och folkbildning för att därmed bidra till en hållbar utveckling för både individ och samhälle. Idag har organisationen ungefär 125 medlemmar och verkar bland annat genom seminarier, forskningssamarbeten och tankesmedjan Nocturum.
De första åren
Grundarna till Sällskapet var Bengt Franc Sparre, August von Hartmansdorff, Gustaf Keyser, Jöns Jacob Berzelius, Anders Retzius, Samuel Owen, George Scott med flera. Från början hette organisationen Svenska Nykterhetssällskapet, men bytte till sitt nuvarande namn 1902. Sällskapets ändamål var från början ”att genom tryckta skrifter och på andra tjänliga sätt framställa skadligheten af brännvinets och öfriga destillerade starka dryckers bruk samt fästa uppmärksamheten på vikten af deras bortläggande”. Vid den här tiden var det förbjudet att anordna religiösa sammankomster i hemmet, men tack vare ett betydelsefullt godkännande av kung Karl Johan av organisationens stadgar kunde sällskapet ändå genomföra sin verksamhet.
Sällskapet skickade strax efter sitt grundande år 1837 ut ett upprop ut i hela landet. Det trycktes i 10 000 exemplar och spreds i de officiella kanaler Sällskapet hade tillgång till, såsom alla församlingar och stift i landet, liksom landshövdingarna. Detta upprop hade grundbudskapet att alkoholen stod i vägen för relationen mellan människan och Gud, och dessutom konstaterade de att alkohol är skadligt för hälsan. Därför borde allt brännvin förbjudas. Sällskapet presenterade tre metoder för att nå detta. För det första ville man sprida dryckenskapens verkningar. För det andra ville man uppmuntra till personlig avhållsamhet från brännvin, och för det tredje ville man ge ekonomiskt stöd till upplysningsverksamhet. En av de största agitatorerna, som samlade stora massor till Sällskapet genom att föra fram dessa budskap, var nykterhetskämpen Peter Wieselgren.
Redan 1838 hade uppropet fått så stort genomslag att 56 lokalföreningar, med sammanlagt ca 10 000 medlemmar, hade grundats över landet. En anledning till att den organiserade nykterismen vann så stort genomslag var att konsumtionen av brännvin vid den här tiden var ett enormt samhällsproblem och uppskattades till ungefär 47 liter per person och år (jmf idag ca 10 liter/person och år). Störst genomslag hade Svenska Nykterhetssällskapet på de platser där även väckelserörelsen nådde stora framgångar. Dock fanns vid den här tiden inte frikyrkorna som sådana, de var ännu inte tillåtna.
Det var dock inte frågan om att Svenska Nykterhetssällskapet var en demokratisk organisation. Även om lokalföreningarna uppmanades att ansluta sig till den nationella organiseringen var syftet med det främst att få ta del av Sällskapets årsskrift och få sin egen skrift distribuerad som en inlaga. Dock var det styrelsen som bestämde över Sällskapets verksamhet helt på egen hand, även om det årligen kallades till ett stormöte där medlemmar kunde framföra tankar och åsikter. Det förrättades till exempel inga val under dessa möten.
Sällskapet var redan från början öppet för män och kvinnor. Det dröjde dock flera decennier innan någon kvinna fick möjlighet att ta plats i styrelsen. Däremot fick Svenska Nykterhetssällskapet under 1850-talet ekonomiskt stöd av Fredrika Bremer som vurmade nykterhetsidén.
När det blev tillåtet för krögare och lanthandlare att tillverka och sälja brännvin fritt år 1846 stod direktionen, ledningen, handfallna emot detta. Interna skiljelinjer inom Sällskapet låg till grunden för detta – det fanns flera olika uppfattningar om ifall Sällskapet ens skulle ta politisk ställning. Detta på grund av att Sällskapet hittills bara hade fokuserat på det förebyggande arbetet.
1847 var Sällskapet som allra störst. Då översteg medlemsantalet 100 000, varav hälften av medlemmarna fanns i Skåne, Småland och Hälsingland – nyväckelsens landskap. Efter det började en lika snabb resa neråt i medlemsantal.
När folkrörelserna växte fram
Svenska Sällskapet för Nykterhet och Folkuppfostran var i mångt och mycket initierat från de övre samhällsskikten. Män med makt och inflytande åkte runt och agiterade och samlade namnunderskrifter för sin sak, men det var aldrig riktigt frågan om en bred folkrörelse med förankring i hela samhället. När detta agiterande dessutom i praktiken avtog under slutet av 1840-talet somnade Sällskapet till stor del in. Från 1858-1878 var Svenska Nykterhetssällskapet helt vilande, även om direktionen fortfarande fanns rent formellt. Detta berodde delvis också på att husbehovsbränningen förbjöds 1855, och att brännvinskonsumtionen i och med det faktiskt sjönk drastiskt.
1848 startades Svenska Baptistsamfundet. De inflytelserika män som fanns med i starten, bland annat tidigare nämnda George Scott, såg till att församlingarna i hög utsträckning ställde sig bakom även nykterhetsidén. Detta samfund blev också en brygga mellan Sällskapet och den senare stora Blå Bands-rörelsen. Det var också en före detta baptistpredikant, Olof Bergström, som 1879 startade landets första IOGT-förening.
Trettio år efter att Svenska Nykterhetssällskapet startade, 1877, var både det svenska samhället och formen för nykterhetsrörelsen helt annorlunda. Detta år fanns ungefär 150 föreningar i hela landet. Utöver huvudsällskapet var det dock bara två föreningar som bildats innan 1850. Vid den här tiden avled Peter Wieselgren, men hans värv övertogs av sonen Sigfried, som var en av de män som valdes in i direktionen för Sällskapet, och ingöt nytt liv.
Vid den här tiden gällde kampen att värna förbudslagstiftningen från 1879. Vid det stora möte som direktionen kallade till i Jönköping 1880 kom 400-500 personer. Det intressanta var att nu var de rika, kyrkliga männen i minoritet; den största skaran hörde till ”det kroppsliga arbetets och de lägre yrkenas män”. Detta möte ledde till handling, och genom skrifter och samtal med beslutsfattare på alla nivåer, från kommuner till konungen själv, bedrev Svenska Nykterhetssällskapet den lobbyverksamhet som gjorde att förbudet mot husbehovsbränning låg fast.
Trots den ökade aktiviteten under detta decennium växte Godtemplarorden fram till den överlägset största absolutistiska nykterhetsorganisationen i landet. Därmed var Sällskapets roll och syfte som samlande nykterhetskraft i samhället upplöst, vilket föreningen själva insåg. Dock hölls verksamheten igång, främst genom diverse skrifter, fram till 1902 när en ny period i Svenska Nykterhetssällskapet tog vid.
Svenska Sällskapet för Nykterhet och Folkuppfostran
De män som varit drivande, både ekonomiskt och engagemangsmässigt, i Svenska Nykterhetssällskapet de sista åren var Sigfrid Wieselgren och Oscar Ekman. Det var också de som 1901 inledde de samtal som skulle förändra Sällskapet i grunden. Tankarna hos männen kretsade kring att göra om Sällskapet till en sorts folkhögskola, en institution för folkuppfostran. Då Ekman utfäste en ekonomisk grundplåt på 100.000 kronor för denna förändring gick förändringen snart igenom i styrelsen. Den 7 maj 1902 stadfästes de nya stadgarna, vilka bland annat också upphävde kravet på absolutism hos styrelsemedlemmarna, samt ett maxantal på 50 invalda medlemmar.
Den första verksamheten i denna nya form blev vandringsbibliotek. Det började med tio bibliotek, vardera med 50 verk av blandad karaktär. En skriftserie utkom också, bland annat innehållandes recensioner av nyutkommen litteratur. Bokutgivning fortsatte sedan vara en av Svenska Sällskapets huvudsakliga verksamheter långt in på 1900-talet.
En annan verksamhet var mobila skolkök, något en kvinna vid namn Lotten Lundström fått ekonomiska medel av Oscar Ekman för att studera i England och Skottland vid seklets början. Hon fick sedan uppdraget att sprida denna idé vidare, framförallt i de norra delarna av Sverige. Lotten fick också gott stöd i detta värv av Kerstin Hesselgren, sedermera den första kvinnan i Riksdagen. Under första världskriget utvidgades verksamheten med kurser i hemträdgårdsskötsel – bland annat i samarbete med Hushållningssällskapet. Denna verksamhet lämnades så småningom över till landsting och kommuner under 1920-talet.
Många olika verksamheter och ideologiska utspel kom att följa under tiden efter 1902. Allt från kurser för militär, skolor och sjömanshem till kampanjer mot det snabbt ökande kortspelandet och tilltagande svordomar i dagligt tal hanns med under 1900-talets första sekel. Detta gjordes i regel med andra samarbetsparter, både inom och utom nykterhetsrörelsen. Man var också remissinstans gällande statsmaktens utdelning av statsbidrag till andra nykterhetsorganisationer.
I modern tid
En ny period av vad som kan beskrivas som törnrosasömn vidtog i mitten av 1900-talet. Några småskrifter och visst stöd till föreläsningsverksamhet förekom dock, tillsammans med initiativ och stöttning av Svenska Nykterhetsfrämjandet (senare Riksföreningen mot alkoholmissbruk), vilket var en förening för att minska alkoholkonsumtion men utan krav på personlig helnykterhet.
År 1980 blev det så åter dags för en stadgeförändring. Alla som delar grundvärderingarna hos Svenska Sällskapet för Nykterhet och Folkuppfostran skulle återigen tillåtas vara medlemmar. Detta skedde i samband med att Gösta Vestlund övertog ordförandeklubban 1980. Medlemsantalet ligger sedan dess relativt stadigt på mellan 130 och 150 medlemmar som kontinuerligt bjuds in till träffar för att dryfta aktuella frågeställningar. I dagens informationssamhälle fungerar inte den tidigare strategin av masspridning av Sällskapets åsikter, framförallt inte utan betydande ekonomiska resurser. Istället fokuserar verksamheten på fördjupade samtal där medlemmar med perspektiv från många delar av samhället ägnar sig åt att dryfta intressanta frågeställningar – vad som kan ses som en modern tolkning av begreppet ”folkuppfostran”.
I boken ”Före folkrörelserna : Svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran, det 1837 stiftade Svenska nykterhetssällskapet, 150 år” av Björn Höjer går det att läsa mer utförligt om sällskapets spännande historia. All information i denna text är hämtad därifrån.