Nykterhetsrörelsen byggdes till stor del av kvinnor. Under 1800-talet och första halvan av 1900-talet ansågs kopplingen mellan kvinnors rättigheter och alkoholfrågan tydlig. Trots att det var mannen som drack, fick kvinnor (och barn, som ansågs tillhöra den kvinnliga sfären) ta större delen av drickandets sociala börda. Detta som offer för fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp och alkoholens dränering av familjekassan. Dåtidens syn på alkohol och genus kan enkelt illustreras med en affisch från förbudsomröstningen 1922:
I samband med andra vågens feminism under mitten av 1900-talet ökade kvinnors drickande i Sverige. De gamla traditionella könsrollerna utmanades och man verkade för att slå ihop gamla, separata sociala sfärer. Den berusade kvinnan gick, åtminstone delvis, från att vara en skymf till att bli en symbol för kvinnlig frigörelse och en markör för kvinnors intåg in i den manliga sfären.
Ändå kvarstår alkohol som en manlig arena. Alkoholnormen handlar till stor del om att förskjuta vilket beteende som är accepterat. Den som någonsin vistats i en krogmiljö kan nog vittna om berusningen som verktyg för män att ta plats och utöva makt över kvinnor. Även berusning hos kvinnor används som ursäkt av män för att förstärka sin egen position. Det faller sig lättare att antasta en berusad kvinna än en nykter. En kvinna bär alltså offerbördan både för kvinnor och mäns drickande.
Det innebär inte att kvinnors drickande bör skuldbeläggas hårdare än mäns. Vad det innebär är att alkoholnormen är en tydlig patriarkal konstruktion som strukturellt missgynnar kvinnor. BRÅ:s kortanalys från 2015 visar på dystra siffror vad gäller kopplingen mellan alkohol och vålds- samt sexualbrott, både vad gäller förövare som brottsoffer. Alkoholnormen går nästan uteslutande i patriarkatets intresse.
Blev då 1900-talets intåg av kvinnor in i alkoholkulturen en frigörelse eller ett hinder för jämställdheten? Alkohol i sig är ju inte anledningen till ojämställdhet och det faktum att kvinnor nu kan göra något som socialt förvägrades dem kan ses som en seger för jämställdheten. Däremot är alkoholnormen en förstärkare av patriarkala strukturer, som försvårar eller förhindrar jämställdhet genom att ge män en arena där de kan utöva mer makt över kvinnor. En dag kanske alkoholnormen blir jämställd. Men om den dagen inte kommer fortsätter alkoholen att slå hårdare mot kvinnor än mot män och utgöra ett hinder för jämställdhet.
Vad hade hänt om kvinnor hade fortsatt stå utanför alkoholkulturen? Troligtvis hade männens konsumtion av alkohol blivit socialt illegitim i takt med att kvinnors makt i samhället växte och utmanade den manliga hegemonin. Kanske hade alkoholdrickande då ansetts lika omodernt och förlegat som män som vägrar byta blöjor eller som inte kan laga mat.
– – –
Idag är det 8 mars, den internationella kvinnodagen. I stora delar av det globala syd där alkoholkulturen inte fått fäste hos större delen av den kvinnliga befolkningen pågår just nu en kulturkamp. På ena sidan står de kvinnor som ser alkoholkulturen som en dubbel börda för kvinnor. På andra sidan står den internationella alkoholindustrin, som ser en möjlighet att fördubbla sin marknad.
För vår del är det kanske svårt att backa bandet helt och se alkohol som ett typiskt manligt fenomen. Men i solidaritet med kvinnor i andra länder är det viktigt att inte glömma att kampen för kvinnors rättigheter och kampen mot alkoholens skadeverkningar är förenad. En viktig del i det är att verka mot att alkoholnormen blir global. En global alkoholnorm går i alkoholindustrins intressen att förmedla en bild av alkohol som ett verktyg för kvinnlig frigörelse.