Totalkonsumtionsmodellen är en kollektivistisk modell vars primära politiska konsekvens är att den totala konsumtionen av alkohol bör minskas i samhället. Modellen lägger egentligen ingen vikt vid vems konsumtion som ska minskas. Det kan handla om att få högkonsumenter att bli medelkonsumenter eller medelkonsumenter att bli lågkonsumenter. Modellen utgår från att konsumtionen ska minska, inte försvinna. Således befästs också alkoholnormen och alkoholkulturen i själva modellen. Alkoholkonsumtion är en oundviklighet som ska minimeras snarare än motverkas.
För någon som lever i Sverige 2017 kanske detta känns som en självklarhet. Den stora majoriteten av det svenska folket konsumerar alkohol. Politiken är utformad för att hantera att fyra glas inte blir sex eller att sex glas inte blir åtta. Åtgärder så som alkoholmonopol, serveringstillstånd och alkoholskatter har detta som syfte. Väldigt lite alkoholpolitik handlar om att motverka konsumtionen i sig, med det förebyggande arbetet riktat mot ungdomar som egentligt enda undantag.
Det har dock inte alltid varit så. I början av 1900-talet hette till och med politikområdet inte alkoholpolitik utan nykterhetspolitik. Det vittnar om en annan utgångspunkt i den politiska agendan. Förvisso var andelen alkoholkonsumenter mycket lägre då än den är idag. Av den anledningen kan en sådan utgångspunkt te sig orealistisk och verklighetsfrånvänd idag.
I grund och botten är det dock en mycket mer konstruktiv utgångspunkt, sett utifrån att faktiskt lösa grundproblematiken. Vi vet att så länge det finns alkoholkonsumtion kommer det att finnas alkoholproblem. Även om vi köper den otroligt förenklade och felaktiga premissen av att människor kan delas in i normalkonsumenter och överkonsumenter, kommer det finnas överkonsumtion så länge det finns konsumtion överhuvudtaget.
En parallell kan med lätthet dras till den feministiska rörelsen. I den feministiska debatten, inte minst i samband med #metoo, lyfts ofta problem kring normerande beteenden upp. En kommentar, ett opassande skämt eller nyttjande av härskartekniker som de flesta män ibland gör sig skyldiga till leder inte i sig till sexuellt våld. I volym legitimerar det dock ett förhållningssätt mellan män och kvinnor som är skevt, och som män kan utnyttja. Män våldtar kvinnor för att utöva den makt de ser sig ha över kvinnor och deras kroppar. Denna skeva bild på vad man som man har rätt till kommer inte av sig själv den grundar sig i en kollektiv föreställning som upprätthålls av en mer vardaglig sexism.
På så sätt går det att säga att sexuellt våld såklart inte begås av alla män, men de flesta män bidrar indirekt till att legitimera den. Ett enskilt sexistiskt skämt är inte harmlöst, då det får aggregerade konsekvenser. Den feministiska rörelsen har kommit ganska långt genom att etablera denna diskurs, så att även vardaglig eller harmlös sexism inte ses som accepterat längre. Som man med feministiska sympatier kan en skriva under på premissen att jag utgör en del av problemet oavsett om man begått vad som tolkas som ett kraftigt övergrepp eller ej.
Få resonerar dock så kring sin egen alkoholkonsumtion, fastän liknelser är ganska lätta att göra. Som medelkonsument bidrar du till att legitimera alkoholkulturen och därmed problem orsakade av alkohol, på exakt samma sätt som du som man bidrar till patriarkala strukturer och sexuellt våld genom att använda härskartekniker eller så kallade harmlösa skämt. Men i en alkoholkonsuments ögon är det alltid någon annan som är problemet. Att jag väljer att dricka alkohol är mitt val och påverkar inte ett större sammanhang.
Tesen att välja att dricka alkohol inte skulle påverka andras konsumtion är dock inte sant, och det vet vi. Men nykterhetsrörelsen bidrar på sätt och vis också till den bilden genom att utgå från totalkonsumtionsmodellen. Det politiska målet är att minska alkoholkonsumtionen, inte stoppa den. Detta politiska projekt får också konsekvenser för alkoholkulturen och alkoholnormen.